För någon vecka sedan stod jag i kön till Uxmals inträde och fick en påminnelse om att Mexiko är ett land av kontraster — även när det gäller hur man betalar. Vid kassan köper du nämligen två separata biljetter. En går till INAH, Mexikos kulturarvsmyndighet, och kan betalas med kort. Den andra är en lokal avgift som tillfaller ejido:n — den lokala markgemenskap som äger marken — och den vill ha kontanter. Parkeringen utanför? Bara kort. Alltså: tre betalningar, två olika system, och du behöver båda.

Det är Mexiko i ett nötskal år 2026.

I dag på förmiddagen samlades nationell tv, radio och en lång rad tidningar i det imponerande Gran Museo del Mundo Maya i Mérida för en presskonferens som berörde turismens framtid i Yucatán. Jag var på plats och lyssnade när delstatens turistminister Darío Flota Ocampo, den federala turistministeriets representant Carlos Alberto Presenda Jiménez och BBVA presenterade ett ambitiöst samarbete — men det var siffrorna de delade med sig av som verkligen stack ut.

Det finns en dag i maj då amerikanska barer fylls med margaritas, sombreros och grön-vit-röda dekorationer. Mariachimusiken vräker ur högtalarna, och folk skålar för Mexiko. Problemet? I Mexiko själv är det en ganska ordinär tisdag.

Nyligen utsåg TasteAtlas "Quesobirria" till en av världens bästa maträtter. Visst, det är gott — fett, kraftfullt och gjort för att explodera på bild. Men att lyfta fram den som kronjuvelen i ett av världens mest komplexa matkök är lite som att gå till Louvren och komma hem med ett foto på varuautomaten i entrén.

Mexiko har en matkultur med tusenåriga rötter, regionala variationer som spänner från Oaxacas rökiga mole-traditioner till Yucatáns underjordiska jordugnstekniker — och TasteAtlas valde det som trendar på TikTok i Tijuana. Här är tio rätter som påminner om varför Mexiko förtjänar bättre än så.

Att välja ut tio ur tusentals rätter är en prövning, att ranka dem vore omöjligt, så listan ska ses utan inbördes ordning.

Det finns ett ögonblick när du kliver av Ubern vid parken framför den barocka kyrkan och det tidigare konventet och inser att du lämnat Mexico City bakom dig – trots att du fortfarande är mitt i det. Coyoacán känns som Stockholms Söder måste ha känts en gång, innan hipsterskägg och Airbnb hittade hit. Mindre, mer jordnära, med kullerstensgatorna kvar och en intellektuell självkänsla som inte behöver skrika efter uppmärksamhet. Ibland känns det som att Frida Kahlo, Leon Trotskij eller Diego Rivera när som helst kan komma korsande gatan framför dig — eller titta fram bakom ett hörn.