Jag stod i mässhallen på K'íiwik i Mérida när det slog mig: det här är inte en turistmässa. Det är ett geopolitiskt projekt. Fem länder, fem delstater, turismministrar och guvernörer sida vid sida — alla enade kring en civilisation som sträcker sig tusentals år bakåt och lever vidare i Guatemalas byar, på Yucatáns landsbygd och i djungeln kring Copán. Mundo Maya som resmål är något av det mest fascinerande du kan sätta på din lista.
För mig började det med kakao. Ja efter den högtidliga invigningen med de motiverande talen då förstås.
Jag är ackrediterad press på K'íiwik — Mundo Mayas stora turistmässa som återvänder till Mérida i juni 2026 efter tretton års frånvaro — och inne i mässhallen möter jag två kvinnor med varsin monter och varsin metate. Den avlånga stenplattan som mayakvinnor har använt i tusentals år. En av dem är från Guatemala, den andra från El Salvador. Båda maler kakaobönor för hand, framför mina ögon, till en handkrossad chokladdrink — lite grovkorning, intensiv, med en djup bitterhet som ingen chokladkaka i världen kan matcha. Det är min ingång till ett ämne jag länge velat skriva om ordentligt: vad är egentligen Mundo Maya, och varför borde det intressera varje resenär som har — eller drömmer om — en resa i den här delen av världen?
En organisation äldre än internet
Organización Mundo Maya grundades den 13 augusti 1992 av turismministerierna i Belize, El Salvador, Guatemala, Honduras och Mexiko. Uppdraget har hela tiden varit att behandla regionen som ett multidestino — ett sammanhängande resmål snarare än fem separata länder som råkar dela ett kulturarv. I praktiken handlar det om gemensam marknadsföring, koordinerade gränsfrågor och att bygga reserutter som faktiskt fungerar i verkligheten.
K'íiwik är mässan där det arbetet blir synligt — och en av de större i sitt slag i regionen. I år samlades närmare 600 deltagare, över 200 specialiserade köpare och 236 utställare. Köparna är researrangörer, hotellkedjor och destinationsbolag från Europa, Nordamerika och Asien; säljarna är de som faktiskt lever på turismen — guider, ekoturismkollektiv, hotell, transportörer. Syftet är att de ska hitta varandra, skriva avtal och bygga de paketresor som en dag landar i en resebyrå i Stockholm eller Berlin. Det är här turism skapas på riktigt, långt innan den syns i en Instagram-feed.
På K'íiwik i Mérida fick jag se det i praktiken: Mexikos turistminister Josefina Rodríguez Zamora på scenen tillsammans med representanter för Honduras, Guatemala, Belize och El Salvador. Guvernörerna från Yucatán, Campeche och Quintana Roo stod sida vid sida. Det är inte självklart i en region där nationella intressen ofta går före regional sammanhållning. Och ändå var de där, 2026, med ett nytt strategiskt dokument i hand — tolv strategier och trettiofyra åtgärdslinjer för vad de kallar "Un Horizonte de Prosperidad Compartida". En horisont av delad välgång.
Vad gör Mundo Maya i praktiken?
Dokumentet är inte vagt visionärt. Bland de prioriterade frågorna finns flyganslutningar mellan medlemsländerna, som idag är förvånansvärt svaga: det är ofta enklare att flyga Miami–Guatemala än Mérida–Guatemala. Organisationen arbetar också med att samordna migrations- och tullprocedurer vid landgränserna, något som i praktiken avgör om en resa genom hela regionen är smidig eller frustrerande. En gemensam marknadsföringsstrategi mot långväga marknader — Europa, Asien, Nordamerika — är en annan prioritet, eftersom inget av de fem länderna ensamt har tillräcklig budget för att synas globalt.
Mexiko innehar just nu ordförandeskapet för organisationen, vilket förklarar varför K'íiwik återvände till Mérida efter tretton år. Det är ett politiskt val lika mycket som ett logistiskt.
Mundo Mayas strategiska agenda för 2026 fokuserar på tre huvudområden: förbättrade flyg- och landförbindelser mellan medlemsländerna, harmoniserade migrations- och tullprocedurer vid gränsövergångarna, samt en gemensam marknadsföringsstrategi mot Europa, Asien och Nordamerika. Målet är att regionen ska kunna konkurrera som ett sammanhängande resmål — inte som fem separata länder med var sin turistbudget.
Vad ingår — och vad som gör varje land unikt
De fem länderna rymmer sammanlagt över 150 arkeologiska platser, från välbesökta jättar som Chichén Itzá i Mexiko och Tikal i Guatemala, till mer bortglömda pärlor där man ibland är ensam besökare. Men bilden är inte jämnt fördelad, och det är inte heller poängen.
Mexiko och Guatemala bär det tyngsta arkeologiska arvet. Guatemala är dessutom unikt på det sättet att mayakulturen inte bara är historia — den är levande vardag. Traditionella textilier, språk, ceremonier och odlingsmetoder lever vidare i byarna kring Lago Atitlán på ett sätt som är svårt att hitta någon annanstans. Honduras bidrar framför allt med Copán, ett av Mesoamerikas finaste arkeologiska komplex, känt för sina exceptionellt detaljerade stenristningar. Belize erbjuder kombinationen av mayaruiner och karibisk kust — rev och djungel tätt inpå varandra. El Salvador är kanske det minst kända landet för mayaturism, men är, som alla som besökt det säger, ett land som ännu inte upptäckts av massorna.
Den underliggande spänningen i Mundo Maya-projektet är tydlig om man lyssnar noga. Quintana Roos guvernör nämnde i sitt tal att delstaten tar emot över 33 miljoner besökare om året och har 155 000 hotellrum — och pratade i nästa mening om turismo comunitario och vikten av att lokalsamhällen får del av intäkterna. Det är inte nödvändigtvis en motsägelse, men det är en påminnelse om att Mundo Maya rymmer allt från Cancúns hotelltorn till en familj i Yaxuná som gräver ned sin gris i marken inför helgen. Frågan är hur organisationen balanserar de två.
Tren Maya — ett långsiktigt projekt som tar tid
På mässan pratade jag länge med representanter från Tren Maya. Bilden de målade upp var tydlig: det här är ett långsiktigt infrastrukturprojekt, inte ett färdigt system. Fler tåg är på väg, fler avgångar, och flera komfortnivåer ska introduceras. Nyligen lanserades restaurangvagnarna under namnet Janal — mayaspråkets ord för mat — med menyer som lyfter fram det sydostmexikanska köket. Prisbilden har också förbättrats med sänkta biljettpriser och ett borttaget turistpåslag.
Men att ett tåg rullar innebär inte att vanor förändras över en natt. Jag bor i Mérida och tar ofta bilen. Utanför Cancúns flygplats står fortfarande män och säljer taxiresor på provision — för dem är tåget ännu inte en del av turistens naturliga val. Det handlar om synlighet, om marknadsföring, om att bygga tillit till ett nytt transportsystem. Rom byggdes inte på en dag, och Yucatánhalvöns resmönster förändras inte på ett år.
Själv ska jag ta tåget för första gången i juli. Inte för att jag måste, utan för att testa hur det faktiskt fungerar i praktiken — inklusive den bit som alltid är den knepigaste: när stationen ligger en bit utanför staden, mer som en flygplats gör, och den sista sträckan kräver ett annat transportsätt. Det är den typen av praktisk information som avgör om ett tåg verkligen konkurrerar med bilen. Jag återkommer med rapport.
Rosalía Chay Chuc och konsten att laga cochinita pibil
Längre in i mässhallen stannar jag vid en annan monter — och föreläsning. Bakom podiet står Chef Rosalía Chay Chuc från Yaxuná, en liten by ungefär tjugo minuter från Valladolid i centrala Yucatán. Bakom henne på den stora skärmen: ett klipp från hennes avsnitt i Netflix-serien Chef's Table: BBQ, där världsberömda kockar som René Redzepi — mannen bakom Noma — lyfte fram hennes matlagning som en av de mest autentiska och betydelsefulla i världen. Redzepi lät sig inspireras av henne när han öppnade sin pop-up Noma Tulum 2017. På ackrediteringskortet runt hennes hals står det enkelt: CHEF ROSALIA CHAY.
Hon föreläser bland annat om cochino pelón yucateco — på maya kallad k'éek'en — den uråldriga hårlösa grisen som funnits på halvön sedan förkolombiansk tid och som idag är klassad som hotad ras. Moderna, snabbuppväxande raser har i stor utsträckning ersatt den — raser som ger mer kött på kortare tid men som kräver mer antibiotika och veterinärvård. En bekant historia från matproduktionens värld över hela planeten.
Men hon berättar också om kretsloppet i de små byarna: inget går till förfall. Det som blir över av grönsaker går till grisarna. Majsen och milpan — det traditionella odlingssystemet med majs, bönor och squash i symbios — är fortfarande grunden för allt. Cochinitan är inte vardagsmat. Den är festmåltid, helgmat, ett hantverk som gått i arv genom generationer. I centrum står så klart majsen, som den gjort i mayavärlden i flera tusen år, som den gjort sedan skapelseberättelsen, Popol Vuh.
Recado rojo — den röda marinaden — görs för hand. Achiotefrön, oregano yucateco, comino, pimienta negra, clavo, kanel och naranja agria. Kryddorna och de hårda röda achiotefröna mals till en pasta på metate och blandas till marinad med bitter apelsin. Fläsket lindas in i bananblad, läggs i en stålbox som begravs i ett glödande hål i marken — piben — och täcks över natten. På morgonen grävs det upp: det mest aromatiska, saftiga och möra kött du sannolikt någonsin kommer att smaka.
Att äta det ur handen, serverat av en kvinna vars familj gjort exakt samma sak i generationer — en kvinna som Netflix lyft fram för hela världen men som fortfarande lagar mat hemma i Yaxuná för tolv gäster åt gången — är en av de där stunderna man inte glömmer.
Majs, metate och minnen som är sju och åttio år gamla
Det tredje mötet som fastnar är med representanter för ett kollektiv som odlar uråldriga majssorter enligt mayametoder på generationsgårdar i Yucatán. De yngsta som hjälper till är sju år gamla. De äldsta är över åttio. Metoderna, fröna och kunskapen går direkt från hand till hand — inte via böcker eller agronomiutbildningar. Det är ett levande arkiv som inte existerar i någon databas.
Det är det turismo comunitario egentligen handlar om när det fungerar som bäst: inte ett folkloreshow för turister, utan ett levande samhälle som väljer att dela sin vardag och sitt kunnande med omvärlden.
En resa jag planerar att göra
Jag bor i Mérida. Jag har Chichén Itzá i bakgården och Tren Maya som granne. Men sanningen är att jag ännu inte rest den fullständiga rutten söderut — genom Chiapas, in i Guatemala, vidare till Copán i Honduras, kanske ner till El Salvador och tillbaka via Belize. Det är en av de resor jag har på listan.
Mundo Maya som organisation ger den resan en infrastruktur och en logik. Fem länder, ett kulturarv, en civilisation som aldrig egentligen försvann — den mals fortfarande på metate i mässhallarnas montrar i Mérida, en kakaodrink i taget.
Reser du Mundo Maya? Vanliga ingångspunkter är Cancún eller Mérida för Yucatánhalvön, Guatemala City eller Antigua för Guatemala, och San Pedro Sula för Honduras och Copán. Tren Maya förbinder nu Cancún, Mérida, Palenque och flera destinationer däremellan — och är det naturliga första steget för den som vill resa rutten söderut.
