Att besöka området kring Santo Domingo de Guzmán i Oaxaca är en övning i kontraster. Det är här stadens andliga tyngdpunkt möter den obarmhärtiga turistkommersen, ett av Mexikos mest underskattade museer och de mest oväntade matupplevelserna. Räkna med en hel dag — och ta det lugnt.
Att området "Santo Domingo" är namngett efter den spektakulära kyrkan och klostret är inte så svårt att förstå när man står här. Det är den absolut dominerande bilden i hela området och det är svårt att inte skymta någon av dess kupoler var än du befinner dig. Många av områdets barer och restauranger, och det finns gott om dem, ligger runt torget och på de små stenelagda gatorna som här börjar ta sig upp för de allt brantare bergssluttningarna runt omkring.
Det här är en artikelserie om Oaxaca de Juárez, delstatshuvudstaden i Oaxaca med olika stadsdelar och platser i omgivningen. Just nu kan du även läsa om:
- En överblick över Oaxaca de Juárez, Oaxacas fantastiska huvudstad
- El Árbol del Tule — världens tjockaste träd och en by värd ett längre stopp
- Monte Albán — staden som erövrade himlen
- Fler kommer inom kort!
Små stilrena butiker, konstgallerier, gatustånd med billig snabbmat, ganska ihärdiga försäljare som ändå ger upp ganska snabbt efter ett vänligt men bestämt "No, gracias" följt av ett leende. Här finns det mycket att kolla på, många ställen att sitta för att bara begrunda livet eller att läsa en bok eller kanske gå på någon av de livliga marknader som ofta arrangeras i området.
En spektakulär entré i barocken
När du känner dig full av intryck från gatorna, när din hud fått nog av sol för en stund, när intellektet fått sitt och själen vill ha sitt, då styr vi mot Santo Domingo och den spektakulära entrén som varken går att beskriva i ord eller bild.
När man kliver in i Templo de Santo Domingo tar det några sekunder för synsinnet att kalibrera. Ljuset strömmar in från torget bakom dig, men det är interiören som stjäl andan. Taket är en explosion av detaljerat, färgglatt träsnideri där figurer i bjärta kulörer nästan tycks stiga ner mot besökaren.
Innan du kliver in, ta av dig hatten eller kepsen och tala med låg röst.
Det är först när ögonen vant sig som den sanna skalan av guld uppenbarar sig. Altaruppsatsen och det enorma valvet i högkoret tornar upp sig som en manifestation av 1500-talets makt. Det här är ingen steril museimiljö — det är en levande plats för andlighet. Har du tur bryter spontan sång ut under valven, vilket förstärker den nästan overkliga atmosfären.
Missa inte det mindre men minst lika vackra Capilla del Rosario till höger.
Templo de Santo Domingo de Guzmán ligger vid Macedonio Alcalá, stadens bilfria promenadstråk, i hjärtat av Oaxaca centro. Kyrkan är öppen för besökare dagligen och tillträdet är gratis — men kom ihåg att det är en aktiv kyrka, inte ett museum. Klädkod gäller: täckta axlar och knän rekommenderas.
Museo de las Culturas de Oaxaca: Tre timmar är ett minimum
Direkt när du lämnar kyrkan — inte genom samma dörr du kom in, utan nästa ingång längs fasaden — möts du av en säkerhetskontroll, biljettlucka och ett förvaringsskåp för dina tillhörigheter. Det är en lite omständlig entré, men glöm den så fort du passerat.
Det före detta dominikanklostret är i sig en upplevelse som inte kräver ett enda utställningsföremål för att motivera besöket. Gångarna är enorma, välvda och ofta nästan tomma på besökare. Att vandra genom dem är att fysiskt förflytta sig i tid — kolonialtidens arkitektur ligger som ett skal runt en ännu äldre värld. Skyltsystemet för hur man rör sig mellan salarna lämnar en del övrigt att önska, men det hör till de mindre irritationsmomenten.
Från museets övre plan öppnar sig en av Oaxacas bästa utsikter: Jardín Etnobotánico breder ut sig nedanför, med kyrkans torn och de oaxacanska bergen som fondvägg. Ta dig tid här.
Sedan kommer föremålen.
Tumba 7 från Monte Albán är museets kronjuvel — över 500 föremål i guld, jade och ben från en zapotekisk elitkrypt som upptäcktes 1932. Utställningen är välgjord och föremålen är av en skönhet som är svår att ta in. Men det var inte guldet som stannade hos mig längst. I salen intill finns ett lerkärl föreställande en kvinna som föder — barnet fortfarande halvt levererat. Och ett ansikte som är hälften människa, hälften kattdjur. Det är i de salarna, bortom den välkända skatten, som samlingens verkliga djup uppenbarar sig.
Museet är stort nog för att man lätt tappar bort sig — och det är egentligen poängen. Runt varje hörn väntar en ny sal, en ny epok, en ny civilisation som levde och dog i de berg som fortfarande syns genom fönstren.
Museo de las Culturas de Oaxaca håller till i det före detta dominikanklostret direkt intill kyrkan — ingången ligger längs samma fasad men genom en separat dörr. Räkna med minst tre timmar, gärna mer. Biljett krävs och väskor lämnas i förvaringsskåp vid entrén. Stängt måndagar.
Jardín Etnobotánico: En stad försvinner
Trädgården intill museet är ett måste — men förvänta dig ingen harmonisk kontemplation. Numera påminner besöket mer om ett maratonlopp. Grupper släpps in när tillräckligt många samlats vid grinden, och sedan jagas man på av vakter. Du får kanske fem till tio minuter i parkens mitt för att ta dina bilder innan gruppen drivs vidare. Enligt källor med insyn i regionalpolitiken lönar det sig helt enkelt mer för den nya delstatsregeringen att prioritera exklusiva bröllop i den vackra miljön framför turister som dröjer sig kvar.
Rekommendationen kvarstår ändå.
Det som slår en när man kliver in är hur totalt staden försvinner. Oaxaca de Juárez är ungefär lika stor som Göteborg, men ingenting av det syns eller hörs här inne. Istället breder ett landskap ut sig som känns hämtat från den dammiga oaxacanska landsbygden — pelarkaktusar som Pachycereus weberi skjuter upp mot himlen som gröna obelisker, nopal-kaktusar i breda, skulpturala former, runda fat-kaktusar vid marknivå och yucca-palmer med sina karaktäristiska fibriga stammar. På ena sidan torrt och ökenliknande med sandig jord och nakna grenar; på den andra blommar oleander i rosa och vitt mot en ridå av lummiga träd med bergen i fondväggen.
Jardín Etnobotánico tar emot besökare i grupp och ingången ligger direkt intill Museo de las Culturas de Oaxaca. Boka i förväg om möjligt — antalet platser per grupp är begränsat och väntetiden kan vara lång under högsäsong. Räkna med 45–60 minuter för själva besöket.
Maten: Från äkta Istmo-kök till Michelin-hype
När hungern slår till finns två vägar att gå, och de skiljer sig åt mer än priset antyder.
På Totopo Güero Cocina Istmeña hittar du det genuina. Deras chiles rellenos på pasilla-chile är en sak, men det är garnacharna — de små majstortillorna med kött och picklad kål som är signum för Istmo-regionen — som motiverar besöket i sig. Husets Mezcal Espadín serveras ofta utan press på köptvång. God, ärlig mat utan pretentioner.
Levadura de Olla är idag stolt ägare av en Michelinstjärna och kräver bokning i god tid. Ett varningens finger dock: priserna matchar inte alltid upplevelsen om man inte vet vad man ska beställa. Håll dig till deras numera legendariska tomatsallad — den lever faktiskt upp till sitt rykte.
Oaxaca de Juárez tillhör delstaten Oaxaca och är en av Mexikos gastronomiska huvudstäder. Köket från Istmo-regionen — den smalaste delen av landet där Stilla havet möter Atlanten — är ett eget universum inom det oaxacanska köket, med smaker och tekniker som skiljer sig markant från stadens mer välkända mole-tradition.
Den sämsta baren med den bästa utsikten
Som avslutning på dagen finns det ett ställe vi rekommenderar att du inte går till, men ändå besöker: McCarthy's Irish Pub, precis mitt emot kyrkan (den röda byggnaden i bilden).
Det är en av stadens mest charmfria "sunkiga" barer. Menyn är ett skämt — det mesta är slut. Servicen är i det närmaste obefintlig och toaletten är troligtvis ur funktion. Ta sikte på betaltoaletten en trappa ner. Men de har små balkonger med den absolut mest perfekta utsikten över kyrkan och torget. Beställ en kall öl, sätt dig ner och fånga den perfekta bilden av Santo Domingo medan staden pulserar nedanför. Personalen lär ändå inte komma tillbaka och störa dig. Gör de det så får du inget leende.
Vila benen, låt den kalla ölen (om de ens har någon för dagen) göra sin verkan, ta några bilder och traska sedan vidare till någon av de hundratals ställen som förtjänar dina pengar. Förhoppningsiv har du fått en bra bild (den i toppen är från en av balkongerna här) och förhoppningsvis har vårt misstag räddat dig från en annars dålig upplevelse, du är välkommen!
P.S. Om du tror den här kyrkan kommer i närheten av den finaste i Oaxaca, då bör du följa oss för flera artiklar!
