Santa Rosa Xtampak, Tohcok och vägarna som försvann

Den envisa väckarklockan ringde tidigt, solen hade knappt gått upp över hustaken i Campeche, en redan het söndagsmorgon i slutet av juli. Jag och min kompis tog vår packning ner för gågatan, Calle 59, som kvällen innan varit så livlig; nu var den helt öde. Bilen rullade snart in mot en bensinstation, full tank för bilen och en dygnetruntöppen minilivs för vattenflaskor, vätskeersättning och lite snacks för oss. OXXO, dessa närbutiker är ofta räddare i nöden och finns nästan över hela landet, på gott och ont. Redo för äventyr rullade vi ut på väg 261, samma väg som bara några dagar tidigare tagit oss mot Edzná, se separat artikel här.

De första milen började lugnt, utan äventyr, vägen är inte speciellt bred men inte direkt dålig och väldigt lugn trafik. Det är ungefär nio mil från delstatshuvudstaden Campeche, i delstaten med samma namn, till vår första destination, Tohcok. Vägen kantas av ett antal småbyar med vackert målade hus, stora fotbollsplaner och små dekorativa kyrkor. Efter ett stort antal fartgupp och en och en halv timme vägbrus kunde vi bromsa in vid den första arkeologiska platsen för dagen. 

Tohcok

Tohcok är ett litet men intressant Maya-samhälle precis efter vägkanten. Ett stopp som kanske är mer en bonus på resan än en utflykt i sig själv. Namnet Tohcok betyder “Sann mätning” (toh = sann, k'ok' = mätning) på yucatekisk maya. Den sanna mätningen på resan skulle visa sig komma bara någon mil senare.

För närvarande tas inget inträde för ett besök. Platsvårdaren visar dig gärna runt på platsen och berättar om de intressanta detaljerna. Han pratar bara spanska och blir förvånansvärt glad över lite dricks efter ditt besök. Kanske är det få som stannar till vid den för regionen anspråkslösa, men ändå så spännande platsen? 

Förvaltaren pekade ut en speciell bild som restaurerats och fyllts i med färg, den visar hur Tohcok en gång i tiden använts för rituella människooffer. Stenen som står kvar framme på altaret sägs vara där hjärtat offrades till gudarna. En bra historia eller förankrat i historien? Forskningen tar fortfarande stora steg inom Maya-kulturen. 

Det vi idag kan se av Tohcok är bara en liten del av ett ca två kvadratkilometer stort område med en blandning av två stora arkitektoniska regioner: Chenes och Puuc. Byggnaderna uppvisar en unik fusion av båda stilarna:

• Puuc-element: Släta fasader nedtill, släta rundade pelare samt dörromfattningar.
• Chenes-element: Rikt dekorerade stenmosaiker, stuckdetaljer samt intrikata maskaroner föreställande regnguden Chaac.

Ortens tidsmässiga huvudfas dateras till den sena klassiska och tidiga postklassiska perioden (ca 600–1200 e.Kr.). 

Vi vinkade adjö till Tohcok och dess förvaltare och jag styrde kosan mot Santa Rosa Xtampak, men hoppet om en fortsatt avkopplande resa skulle bokstavligen snart komma att grusas bara några mil senare. 

Strax efter centralorten Hopelchén, där du har sista chansen att fylla på bensin, köpa förnödenheter, äta lunch eller frukost lämnar du 261 i en skarp högersväng i La Parcela och det riktiga äventyret kan börja. 36 km med fler hål än asfalt. 36 km med en snitthastighet på 15 km/timmen. 

Omväxlande djungel och stora uppodlade fält med röd jord. Vi fick senare veta att det var just dessa fält som låg bakom de dåliga vägarna. Belöningen? Santa Rosa Xtampak helt utan andra turister mitt under högsäsong.

Santa Rosa Xtampak

Det kändes lite speciellt att rulla in på en gigantisk parkering helt själv, två andra motorcyklar var där men skulle snart lämna för dagen. Victor, ställets förvaltare, berättar stolt om Santa Rosa Xtampak, egentligen Xlabpak, nickar Victor, men för de amerikanska forskarna som döpte om platsen var det lokala språket inte så viktigt. Namnet, ja, det kom från sockerfarmen Santa Rosa, som låg här nere på slätten nedanför kullen med ruinerna. Xlabpak, betyder “gamla väggar” på yucatekisk maya, ett språk Victor verkar behärska väl. Farmen var stor och mäktig på 1800-talet men är nu ett minne blott.

Han visade stolt runt mig på det välskötta välkomstcentret, 145 peso för utländska besökare (80 peso för mexikanska medborgare och uppehållstillstånd mån-lör, gratis söndagar). Toaletten är ren, och här, till skillnad mot i Edzná, fungerar såväl spolning som vatten i handfaten.

Utgrävningar

De tidigaste rapporterna om Santa Rosa Xtampak är från John L. Stephens 1842, men en fullskalig expedition skedde 1891. På 1960-talet skedde större utgrävningar av Carnegie Institution of Washington som också började kalla platsen för Santa Rosa Xtampak. På 80-talet anlände ett flertal såväl inhemska som utländska universitet för att göra fältstudier, något som fortsatt in i våra dagar. År 2021 studerades den arkeologiska zonen även med så kallad LiDAR-flygning, något som kommer ge många spännande resultat i framtiden! Det vi redan kan se är att det bara är en liten bråkdel av platsens byggnader som är utgrävda och några av de största kan vara helt orörda sedan över tusen år.

Man har hittat åtta steler och 25 målade valvstenar. Det äldsta datum man kunnat tyda är stela 5 som har hieroglyftexter daterade 646 efter vår tidräkning, men utgrävningar har kunnat datera byggnader som är betydligt äldre än så, vissa delar existerade redan ungefär 1000 före vår tidräkning även om storhetstiden var under sen- terminalklassik tid (600-950 efter vår tidräkning). Men tecken tyder på att Santa Rosa Xtampak inte övergavs förrän ca 1000-talet. Det innebär att platsen var bosatt kontinuerligt i ungefär 2000 år.

Den arkeologiska platsen

Från besökscentret går en relativt ojämn stenbelagd backe rakt upp genom djungeln, var beredd på att pusta och frusta men i slutet av backen finns belöningen. Här i gläntan breder byggnaderna ut sig i djungeln bland fågelkvitter och solkatter. Har du tur kan du också höra vrålapor i träden.

De låter som jetplan men rör sig som soffpotatisar. Vrålaporna är några av världens mest högljudda djur: deras vrål kan nå upp mot 140 dB och höras på 2–5 km avstånd genom skogen. Samtidigt tillbringar de 70–80 % av sin tid i vila. Den lövbaserade dieten ger så lite energi att de räknas som primaternas lataste kandidater.
Men tro inte att de är några gulledockor för det; när det behövs kan de visa rejäl aggression, så håll behörigt avstånd.

Guden av överflöd

I ruinerna såg man ofta avbildningar av K’awiil – blixtens, maktens och överflödets gud. Han var den råa naturkraft som enligt maya klöv bergen med sin åska och skänkte jorden dess fruktsamhet, och här avbildas han omgiven av otaliga kakaobönor. För mayas elit var kakaon inte bara en lyxvara utan en ren maktfaktor och valuta. Det var ledarnas uppgift att styra över jordbrukets cykler, men också att fungera som medlare gentemot gudarna: det låg helt på deras ansvar att utföra rätt ritualer så att regnet föll i tid och i tillräcklig mängd. Detta överflöd känns när man går här, genom historien, in genom fötterna, genom varje fotsteg. Genom tystnaden som bryts av aporna där borta, prasslet, fåglarna, min pustande kompis, bladen som blåser i den lätta vinden. Det är något speciellt att vara här helt själv med 3000 år historia under mina fötter. Ett överflöd av historia.

Den rådande arkitektoniska stilen är Chenes, som kännetecknas av byggnader med stora maskaroner, masker, som helt eller delvis täckte fasaderna. Motiven skapades med mosaiker av specialhuggna stenblock, putsade och målade i olika färger, i synnerhet en intensiv röd färg. Tyvärr plundrades dessa konstverk under 18- och 1900-talet av såväl forskare som samlare, precis som många andra värdefulla och viktiga föremål över hela Yucatanhalvön. Många byggnader kombinerar släta väggpartier med pelare inbäddade i väggarna eller i hörnen. De flerdubbla ingångarna brukar formas av pilastrar eller murade pelare.

Vattenförsörjningen uppnåddes genom uppsamling av regnvatten i aguadas (vattensamlingar) och genom ett omfattande system av chultunes eller underjordiska cisterner som räckte under hela året.

Byggnaderna

När du väl lyckats ta dig upp för den skrovliga backen når du ena långsidan av kasernerna, El Cuartel. På de centrala väggarna i den norra byggnaden i detta komplex syns spår av maskaroner, eller masker, flankerade av band av mattmönster, möjliga symboler för politisk auktoritet. Forskning visar att namnet inte har något med verkligheten att göra, det här var snarare en bosättning för stadens elit än för militärt bruk. Strax runt hörnet hittar vi platsens kanske, till synes, mest imponerande byggnad. El Palacio eller Palatset.

El Palacio imponerar kanske inte med sin höjd, 17 meter fördelat på tre nivåer och 42 rum. Men där inne finns något unikt för Maya-världen. På östra sidan av palatset hittar vi nämligen invändiga trappor, något som var väldigt ovanligt i mayaarkitekturen. Den tekniska lösningen var valvförsedda bågar som svänger i sneda plan. Salarnas storlek och kvalitet gör det rimligt att anta att majoriteten utgjorde bostäder för härskarna och deras hovfolk. De mindre rummen kan ha använts för att förvara olika föremål som användes av eliten: stora huvudbonader, ceremoniella dräkter, spiror eller kommandostavar, rökelsekärl, parasoll, med mera.

Runt om palatset finns ett flertal vackra byggnader. Det vi inte heller ska glömma är att det vi ser idag är bar sten, när platsen var bebodd var byggnaderna täckta av ett lager stuck och målade i kraftiga färger rött med accentfärger och inlagda färgglada stenar. Mycket har stulits av muséer runt om i världen, annat av så kallade samlare eller som rent konstruktionsmaterial, annat har förstörts av tidens tand. 

Byggnaden med ormgapet 

El Edificio con Boca de Serpiente har fått sitt namn efter en typisk Chenes-fasad som domineras av en fantastisk maskaron föreställande guden Itzamná. På båda sidor finns tillbyggda konstruktioner. På den norra sidan reser sig en trappa med en tusenfoting formad av stenmosaik, där man på vissa trappsteg fortfarande kan skönja tusenfotingens ben. Många förväxlar den här ormliknande varelse-guden med den befjädrade ormguden Kukulkán, som senare blir så central i mayavärldens historia och skapelseberättelse. 

Missa inte att ta den lilla stigen bakom palatset in i djungeln. Ett femtiotal meter in i djungeln kan du svänga in till höger, för att efter en liten promenad, komma till Sydvästra Kvadraten. Stanna upp, bara lyssna. Sätt dig gärna ner en stund och känn historien vibrera genom stenarna. Ser du avbrutna kvistar på marken är det ett tecken på vrålapor i närheten, har du tur kan du höra dem. Kan du se dem, håll dig på behörigt avstånd. När du är nöjd, fortsätt tillbaka på samma stig men fortsätt till höger och nedåt igen och följ den sedan in bakom det som snart kommer visas sig faktiskt vara den kanske mest imponerande byggnaden på platsen.

El Mirador

Trots att El Mirador, utkikspunkten, idag bara är 22 meter hög har denna pyramid en enorm bas. På grund av dess stora stenblock var El Mirador extra populär att plundra på byggnadsmaterial under kolonialtiden. Sedd från palatsets sida ser det ut som ett berg, men på den här sidan kan vi se och bestiga trappstegen, om än inte hela vägen upp. Djungeln har tagit över och den större delen av El Mirador är täckt av tät djungel och taggar. El Mirador är inte bara en av de största byggnaderna, det är också en av de äldsta. Den kan dateras till omkring noll av vår tidräkning och dess monolitiska trappsteg i Petén-arkitektur liknar de som finns i andra stora mayahuvudstäder så som Calakmul, Edzná, Nadzcaan, Izamal och Cobá.

Men vårt djungeläventyr tar inte slut här. Fortsätt efter den lilla stigen, njut av skuggan, solkatterna som tar sig genom lövverket, fågelkvittret och djungelns kakafoni. Du kommer snart till Sydöstra Kvadraten.

El Cuadrángulo del Sureste är ännu en liten glänta i djungeln med en mindre samling byggnader som delvis har restaurerats och är ännu ett ställe att känna historiens vingslag. I byggnaden på den norra sidan av gläntan återfanns flera kolumner med reliefer som idag ställs ut på Mayas arkitekturmuseum, Baluarte de la Soledad, i Campeche.

Från här går ytterligare en djungelstig tillbaka mot palatset och ännu av dess intressanta byggnader. Kommer ni ihåg guden Itzamná och hans port? Här har vi ännu en avbildning och kanske på sätt och vis ännu mer skräckinjagande. Här ur en vägg hänger fortfarande två gigantiska huggtänder, det är en avbildning av “jordmonstret” utfört i stenmosaik, det som fortfarande finns kvar. Tidigare var korridoren täckt av ett falskt valv och vackert dekorerat men idag ser vi bara ekot av det storslagna, men om man kisar med ögonen lite kan man nästan leva sig tillbaka till platsens storhetstid. För dig som vill se lite hur det kan ha sett ut, se vår artikel om Edzná där vi visar bilder på bevarade Maskarones där färgerna nästan är som de en gång var.

Vägarna

Vid ett vägskäl träffade vi några lokalbor som kunde ge sin berättelse om vad som egentligen hänt med vägarna, hur kan de vara så dåliga? Hur kan det vara mer hål än väg? De berättar om skövlingen av djungeln, som vi också observerat efter vägen. Tidningarna berättar samma historia.  Det handlar om jordbruk, kolproduktion av utrotningshotad skog men också om att ge plats för nötkreatur. Mayabefolkningen här, vilka våra nya kompisar på motorcykeln tillhör, känner sig undanträngda av den mäktiga inflyttade Menonitabefolkningen som satsar på storskalig jordbruksproduktion. Deras traktorer och jordbruksredskap river upp vägarna och det finns ingen som lagar dem, menar de. Det finns ingen plats för Milpa. Just Milpa har blivit ett modeord hos politiker och kockar, men när det väl kommer till kritan är det väldigt få som har råd att vare sig odla eller köpa dess produkter. Vi lovar att göra vårt bästa och handlar redan det vi kan genom ett cooperativ.  En av våra favoritrestauranger, Micaela Mar Y Leña satsar också på att köpa närodlat, hållbart och småskaligt. Det känner vi på smaken och det har också hjälpt dem hela vägen in i Guide Michelin. Läs mer om det här!

Vi kommer lite senare ta grusvägen som leder från Santa Rosa Xtampak till Campo Menonita Santa Rosa längre upp vid väg 261. Där ser vi de stora jordbruksmaskinerna och pickupperna som våra nyfunna vänner talat om. “De kör som de vore rymdskepp”, menar de, “och vi kommer med våra små motorcyklar på vägarna som knappt längre existerar”. Och på sina ställen håller vi med. Träd som fällts för att göra plats för tamboskap ligger halvt över vägen, gruset är mer eller mindre borta och det som finns kvar är i storlek med kantiga handbollar.

Men var problemet ligger vet vi inte, det här är inte en fullständig rapport, det är en ensidig vittnesskildring. Men så länge vägarna är som dom är kommer inga taxichaufförer sälja in resor till turister, inga mexikanska turister utan robusta fyrhjulsdrivna bilar våga åka. Min egen bil? Ja, den har börjat leva sitt eget liv efter resan och måste söka service.