Det är strax efter nyår och jag sitter här igen, med ännu en halvfärdig sajt framför mig. Det är nästan komiskt hur ofta jag hamnar i just den här positionen: framför en tom domän och en ny idé, med en struktur som ska bära något större än jag själv riktigt kan formulera. Jag bygger, river och bygger om. Inte för att jag nödvändigtvis älskar processen – även om jag ibland intalar mig det – utan för att jag helt enkelt inte kan låta bli att försöka skapa ordning i kaoset.
Jag vet inte exakt vart jag är på väg. Det är kanske det mest ärliga jag kan skriva just nu. Min framtid är inte utstakad, inte trygg, inte ens särskilt tydlig. Men jag jobbar. Jag testar. Jag skruvar. Jag försöker få bitar att falla på plats, både i Drupal och i livet, och ibland känns det som att båda systemen kastar samma sorts kryptiska felmeddelanden åt mig.
Det är ett mönster jag känner igen, men drivkraften har alltid varit densamma. Innan vi flyttade hit levde jag 14 år i Indien – en tid som formade mig på djupet. Där gjorde jag resan från marknadschef på ett privat universitet till att driva eget inom marknadsföring och reklam, för att sedan sadla om till reseindustrin. Jag krönte åren i Indien med att starta och driva två väldigt framgångsrika restauranger. Det var med den erfarenheten i ryggen, fylld av förväntan och siktet inställt på nya äventyr, som vi tog beslutet att flytta till Mexiko. Jag kom inte hit som en nybörjare, utan som någon som visste precis vad som krävs för att bygga något från grunden.
Men Mexiko hade sina egna planer för oss. När vi flyttade hit föll det projekt jag var tänkt att jobba med plötsligt genom. Med ryggen mot väggen och hjälp från min familj satsade jag allt och öppnade mitt första kök. Det blev precis så vackert, spektakulärt och bra som jag knappt vågat drömma om. Men drömmen slogs snabbt i spillror när projektet där mitt kök låg tvingades stänga ner.
Skam den som ger sig. Jag investerade mer av det jag kunde och öppnade ännu ett kök – enklare, men fullt fungerande och med nöjda kunder. Tills en orkan drog in och stängde ner allt helt oväntat. Ändå var det inte över; jag tog möjligheten att öppna igen, i ett betydligt mindre kök men med samma glöd och en förenklad meny för trogna stamkunder. Vi körde på tills dagen som förändrade vårt decennium. Covid stod vid knuten, och med det kom slutet på det kapitlet.
Men det finns också något befriande i det här. I att inte veta. I att fortsätta ändå. I att bygga något som kanske blir stort, kanske blir litet, kanske bara blir en del av en större resa jag ännu inte ser konturerna av.
Det här är alltså början. Inte på en perfekt plan, utan på en riktning.
En riktning som säger: jag fortsätter.
Jag fortsätter skapa, fortsätter laga, fortsätter drömma, fortsätter försöka få ordning på både databaser och drömmar.
Och kanske är det just det som är målet, även om jag inte riktigt vågar erkänna det än.
Om du gillar det du ser här, eller på indien.nu eller mexicankitchen.se, så får du gärna höra av dig. Jag har drivit företag i både Indien och Mexiko, och rör mig någonstans i gränslandet mellan webb, mat och allt däremellan.
Kanske behöver du hjälp med ett projekt, kanske bara några timmar av struktur, kreativitet eller envis problemlösning. Eller så är du bara nyfiken på vad som händer härnäst.
Oavsett vilket – dörren står öppen.
P.S.
I bilden ser du undertecknad med fru vid ankomsten till Mérida. Vi hade precis lagt nästan 1600 km bakom oss i en Golf cabriolet från 1981 – en resa från Mexico City fylld av otaliga mekaniska fel och ovisshet. Men i just det här ögonblicket, när bilden togs, spelade tändstift och läckage ingen roll. Vi var äntligen framme i staden vi nu kallar hem.
